|   |
 
Abe Mitchell´s råd om val av klubbor från hans bok "Golf Spelets teknik"

ANDRA KAPITLET.

 Val av klubbor.

Rätter man att giva råd angående val av klubbor är klubbens professional, ty han känner bäst till spelarens fysik och krafter. Allt som här kan göras är att giva allmänna råd och skälen härför.

 Vikt. Det är icke tillrådligt att spela med lätta klubbor. Dessas ringa vikt frestar spelaren att slå, under det att önskemålet är en rytmisk sväng. Ju tyngre klubbans huvud därför inom rimliga gränser är, dess mera effektivt blir svängidén införlivad med tankegången. Låt klubbhuvudet göra arbetet är ett bra motto, ty det medför en god framsväng (follow-through).

 Skaft. Spelare som slår bollen hårt behöva styvare skaft än andra. För en som slår medelmåttigt hårtböra dock alla skaft utom på mashien, mashie-niblicken och niblicken hava ganska mycket svikt. Idealklubban har så lite virke som möjligt i skaftet, vars svikt bör sträcka sig ända upp i hantaget. Svkt i skaftet är inte en smakstart: vore den det skulle den ej vara värd att omnämna. Styva skaft ha den effekten att händerna krypa åt höger, så att den vänstar kommer för mycket ovanpå och den högra för längt under. Resultatet av denna greppförflyttning blir att i uppsvängen armar och händer hålls tätt intill kroppen och vängen blir ofri. Med andra ord, kaströrelsen hindras och föga vidd i svängen erhålles. Vanligen lyfter högra handen, och i stället för en ordentlig vridning i kroppen uppstår då en vickande rörelse i skuldrorna, d.v.s. skaftets styvhettycks smitta spelaren.

Vad skaftlängden anbelangar, bör åtminstone driverskaftet ej vara inskrängt, ty med upp-teead boll och fullkommligt obesvärad stance är det ej svårt få svängen exakt, och det långa skaftet ger förstärkt känning med klubbhuvudet.

Brassien och spoonen, som används för mera noggranna slag, böra vara något kortare i skaften. Angående järnklubborna kan man säga att ett kort skaft ger bättre prcisionsresultat och försvårar ett felaktigt bruk av klubban.

 Handtagen. Ett hantag som kan behandlas med vax, harts eller annat preparat för att ge fastare grepp, är det bästa. Gummihandtag bli snart utslitna och äro odugliga i våtväder. Det är fördelaktigt att ha översta delen förtjockad, så att vänster hand kan hålla säkrare, i synnerhet är detta fallet på vintern, då man lätt blir valhänt.

Klubbvård. Skiljaktiga meningar råda om rådigheten att hålla järnklubbornas blad blanka, men enighet råden om att det är mycket dumt att vansköta skaften. Nuförtiden äro goda skaft svåra att få, och envar bör göra sitt bästa att bevara dem han är den lycklige ägaren av.

Våta klubbor skola avtorkas efter spelet och ingnidas med lite olja, hellre än att torkas artificiellt. Under den varam årstiden är det önskvärt att då och då smörja dem med olja så att träet ej spricker.

I somliga golfklubbar låter man beaktansvärt nog de professionellt anställda taga vård om klubborna. Härav resulterad besparing överstiger betydligt den lilla årliga avgiften.



TOLFTE KAPITLET.

 Val av klubbor.

Åtminsone två järn böra innefattas i klubbförådet, nämligen ett n:r 1-järn och ett :r 2, eller midjärn.

Midjärnet bör hava en melelmåttigt bred slagyta, lika bred vid hälen som vid tån. Det bör vara lättare än n:r 1-järnet. Detta järn användes för de kortare slagen och är bra att ha för korta rullande approacher.

Järnet n:r 1 är för tyngre och längre arbete. En cleek är i själva verket bättre än en järn n:r 1; icke den gammalmodiga raka klubba som så ofta ersatte brassien på den gamla guttaperkabollens tid, utan den moderna cleeken med loftad slagyta, Denna är att föredraga av tvenne skäl: för det första ger den bättre utsikt att få upp bollen hasigt och inger sålunda självförtroende, och för det andra är vikten mera koncentrerad bakom träffpunkten på grund av den smalare slagytan. Cleeken bör , liksom järnet, vara lika bred vid hälen som vid tån.

Dessa tvenne klubbor böra finnas i varje påse. Dessuton är det rådligt att under vissa omständigheter även medtaga en jigger eller n:r 3-järn.

Jiggern liknar cleeken i utseende men har kortare skaft och midjärnts vikt. Den är användbarare än midjärnet när banan är våt och bollen ligger lågt.

En mashie och en mashie-niblick fullborda uppsättningen.

Mashien bör ej vara lätt, ej heller bör den vara för mycket loftad. Vid utförandet av vissa slag är det nödvändigt att sluta klubban, och vid andra att öppna den; därför är måttlig loft bäst. Ett bra klubbhuvud har lika mycket loft vid hälen som vid tån, men tråkigt nog tycks somliga fabrikanter ej lägga tillräcklig vikt härvid.

Mashie-niblicken bör vara ungefär likadan som mashien utom att bladet naturligtvis är mera loftat.



ADERTONDE KAPITLET.

 Niblicken.

 Klubban och dess användning. Klubbans huvudändamål är att kunna göra ett loftat slag ut ur en bunker eller långt gräs. I bägge fallen måste stort motstånd övervinnas och bollen måste tagas upp nästan lodrätt: bladet måste sålunda vara tungt och ha avsevärt loft. En lätt niblick blir i alla avseenden detsamma som en mashie-niblick och vore altså en dupisering av denna klubba. Skaftet skall vara styvt och av samma längd som mashiens.

Bladets bredd är ganska viktigt. För vissa slag drives det djupt in i sand, och ett mycket brett blad är då ofördelaktigt. Å andra sidan är det ibland nödvändigt att slå snett förbi bollen, och detta kan man ej göra med tillförsikt om bladet är smalt. Av dessa tvenne skäl är alltså ideal-niblicken föga bredare i bladet än en mashie.



NITTONDE KAPITLET.

 Putten.

 A. Klubban

TYP. För alla spelare och tillfällen är aluminiumklubban med rak slagyta av tvenne huvudskäl att föredraga framför en putting-cleek. För det första blir stancen alltid densamma, ty när man sätter ned den breda, flatasulade klubban på marken ger detta automatiskt den rätta ställningen. Detta är av stor vikt, ty en obetydlig ändring i stance, vare sig längre fram eller tillbaka än normalt, kan lätt göra att en lång approachputt misslyckas: om spelaren är framför den normala ställningen kanske han slår ned bollen och på så sätt ej når fram, och står han bakom är det troligt att han ger top-spin och går för långt; i bägge fallen är han benägen slå fel.

För det andra borttager frånvaron av loft på aluminiumklubban den felkälla som ligger i att man kan få backspin på bollen. De flesta putting cleekar äro däremot till viss del loftade, och bollen kan därigenom lyftas upp från marken, ges bakskruv, m.m. del.;bedömandet av slagets styrka blir mera komplicerat och osäkert än det behöver vara.

För det tredje finns ännu en anklagelsepunkt mot putting-cleeken som är allvarligare än de andra och som nästan tycks sätta den ur spel. Denna beror på dess likhet med ett järn. Denna likhet gör att man frestas svänga upprät och så ge bollen ett nedåtgående slag. detta icke blott föörstärker underskruven, utan kan även orsaka att bollen hoppar upp i lunfen eller slås ned i marken, och ger så upphov till svåra fel i både riktning och längd. Å andra sidan tvingar, eller åtminståne tenderar, aluminiumklubbans stora och flata sula att göra uppsvängen flat, vilket, som vi senare skola se, är en av de viktigaste poängerna i putterslaget.

 Vikten. En lämplig vikt för en putter är omkring 280gram ( 10 ozs. ). Det är ett misstag att använda en lätt klubba, ty i så fall slår man lätt för skarpt, och rytmen förstöres. Kvintessensen av en god putt är att klubban går jämnt och stadigt genom bollen, och detta är svårt att åstadkomma med en lätt putter.

 Skaftet. Ett känsligt skaft underlättar längdbedömningen, och man bör akta sig för att förändra handtagets längd eller tjocklek, ty detta kan påverka känsligheten. Huvudets läge bör vara sådant att när det vilar på marken skaftet är ganska upprätt så att spelaren kan stå bekvämt nära bollen.